Caroline Wessel

Idag klarade jag någonting som många både längtar efter, har ångest över och ibland förlorar. Klockan 11.30 var det dags för uppkörning, och fyrtiofem minuter senare hade jag pappret i min hand. Det känns otroligt skönt, befriande och avstressande att inte behöva oroa sig för att klara alla proven längre. Lite drygt 9 000 kr fattigare, men med det rosa kortet i plånboken om cirka en vecka. Personen jag körde med från Vägverket visade sig vara intresserad av politik, och vi spenderade hela tiden i bilen med att diskutera ungas framtid inom området, varför det är trist med yrkespolitikter och vilka möjligheter som fanns om man ville engagera sig. Trevligt att man fick en pratglad person, och inte en sur regelnisse som bara sitter och antecknar.

Sitter nu och skriver ett litet tal till kommunfullmäktige imorgon. Alla politiska ungdomsförbund har blivit inbjudna för att presentera sitt förbund och sina viktigaste lokala frågor. Jag har min idé klar om vad som ska sägas, men måste bara få ner det på papper och börja öva också. Klockan 15.00 är det dags, och innan dess ska jag och en kurskompis skriva en engelskauppsats. På fredag är det kampanj på Brinellgymnasiet i Nässjö, och sedan bär det av mot Eskilstuna i helgen för att delta på Moderat Skolungdoms rikskonferens. Veckorna går verkligen fort nuförtiden.

Har tittat runt på ett par tidningar på nätet, och på nästan varenda en är det Engla som får ta mycket plats. Om hennes mördare, Anders Eklund skrivs det att han är ensam och har ingen annan än sin försvarsadvokat att vända sig till. So what? Är det meningen att vi ska tycka synd om honom? Han har bragt en 10-årig liten flicka om livet, och tycker att det är konstigt att ingen vill veta av honom längre. Gå in och läs här, så förstår man ännu mer hur mycket den här händelsen berör människor. För lite mer än ett år sedan mördades ett annat barn, nämligen Tobias ifrån Norrahammar (som ligger ett par kilometer från Jönköping) av en psykiskt sjuk man. Hans mördare får numera vistas utanför kliniken, och kommer förmodligen "friskförklaras" om ett par år. Liksom Anders Eklund, för med största sannolikhet kommer även han att dömas som psykiskt sjuk och slippa undan fängelsestraff. Sverige har ett rubbat rättssystem, och jag förstår inte varför man inte dömer olagliga handlingar på det sätt det förtjänas. Kidnappar du ett barn i Danmark kan du få upp till 12 års fängelse. Mördar du i USA kan du få dödsstraff. Blir du våldtagen i Sverige kan du räkna med att din gärningsman är ute inom ett år igen. Låter det verkligen bra? Ibland blir jag fruktansvärt trött på hur mesigt det här landets rättssystem är.

Idag har jag hamnat i två mycket intressanta diskussioner, den ena om integration och den andra om politiska ungdomsförbund. Den första ägde rum i ett lunchrum, där jag, Kajsa och Malin från CUF samt två kvinnor som inte var politiskt engagerade pratade om hur integrationen ser ut i Sverige. Vi pratade från början om var politiskt engagemang kommer från, och hur påverkad man blir av sin bakgrund eller sina föräldrar. Det var intressant, eftersom vi alla nämnde hur man hanterade personer som flyttade till hit för ungefär fyrtio år sedan och hur deras politiska inställning är gentemot de som flyttar till Sverige idag. På ett sätt kan det anses ohumant att personer som kommer till ett land ska börja arbeta för att på så sätt komma in i det svenska samhället och språket, men samtidigt tror jag att det är effektivt. Vi måste sluta se personer som flyttar till Sverige som hjälplösa individer som måste guidas i flera år innan det äntligen är dags att kliva ut på arbetsmarknaden. Det är inte rätt att man ska få pengar för att inte vilja arbeta, eller att en process för att bli svensk medborgare ska ta flera år.

Den andra diskussionen handlade som sagt om politiska ungdomsförbund, och deras roll idag. På förmiddagen var jag på Landstingets presentation av deras "nya" sätt att fördela landstingsbidrag till olika organisationer. I Jönköpings Län har det för MUF inneburit att man får högst bidrag om man har 300 medlemmar eller fler, men har man under det antalet blir skillnaden markant. Eftersom inget politiskt ungdomsförbund i vårt län idag har 300 medlemmar, ansåg vi att det var dags att förändra fördelningssättet. Tyvärr var personerna från Landstinget lite väl kritiska, och ansåg till exempel att om man sänkte medlemsantalgränsen "gav man även chansen till mindre och extremistiska förbund chansen att etablera sig i vårt län". Vad jag vet lever vi i en demokrati, och det kändes som ett ganska lamt argument för att hålla på pengarna. Tyvärr vet vi inte hur det blir försen förslaget tas upp den 20 maj, men vi hoppas att de tänker till en extra gång. Efteråt diskuterade jag, CUF-tjejerna och en kvinna från en annan organisation om hur man måste ta åt sig av det faktum att politiska ungdomsförbund faktiskt har blivit mindre intressanta för ungdomar idag. Vi har inte lika stora medlemsantal som för tjugo år sedan, och man måste tänka på det för att politik fortsatt ska vara intressant för unga människor. Pengar är inte allt, men det underlättar för att kunna bedriva en verksamhet för våra medlemmar.

Sitter med tusen papper runt omkring mig, laptopen i knäet och en stor tekopp som balanserar på fåtöljen jämte sängen. Ett ganska bekvämt sätt att börja en torsdagsmorgon på. Det är utbildningen som planeras för fullt, och nu när nästan alla talarna är bokade läggs istället fokus på hotellet och var middagen ska hållas. I maj ska vi hålla i en utbildning här i Jönköping, tillsammans med MUF Östergötland och MUF Örebro. Temat för helgen är ideologi på lördagen och kampanj på söndagen. Nu måste jag fixa lite saker innan det bär av ner mot stan. Först ska jag gå in och prata med hotellet, innan det bär av mot ett möte med landstinget där deras bidragssystem för olika organisationer ska diskuteras.

Sitter och skriver på en något försenad läxa till Unga Moderater, men efter en timmas skrivning behöver politikersidan av hjärnan en paus. Det beror väl i och för sig på hur man ser det, eftersom min paus består av att skriva här. Nåväl, EU-kandidaturen får ändå ligga åt sidan för en stund. Kikade in på DN och såg att vi tydligen inte ska avskaffa värnskatten under den här mandatperioden. För mig låter det konstigt att inte ta bort en skatt som egentligen bara bidrar till mer skattekrångel. Den finns till för höginkomsttagare som tjänar mer än 42.258 kronor i månaden, och läggs alltså på kommunal och statsskatten. Rent logiskt är det inte konstigt att personer som har högre löner betalar mer i skatt, eftersom vi använder oss av procentsatser. Det svenska skattesystemet det krångligaste i världen, och att avskaffa en skatt vars pengar staten ändå får in när fler personer kommer ut i arbetslivet känns inte som ett svårt beslut.

Jaha. Då var det dags att besöka vår kära vårdcentral igen. Min hälsena har blivit inflammerad, hela fotleden har svullnat upp och jag hoppar omkring på ett ben här hemma. Förvånansvärt nog fick jag en tid redan om en timma (efter att bara ha köat i fem minuter!), och jag hoppas att man för en gångs skull kan få en diagnos snabbt och smidigt. Det verkar som man faktiskt kan få en tid rätt snabbt när det inte är influensa, kräksjukan eller förkyldningar i omlopp. Resten av veckan får spenderas med ett par kryckor som sällskap, men hellre det än att ligga i sängen och inte kunna gå någonstans. Jag hoppas bara att det är bättre till helgen då årets Storledningsforum går av stapeln. Man verkar ha gjort en hejdundrande jobb att planera årets evenemang den här gången också, då hela landets distriktsordföranden, utbildningsansvariga, media/pressansvariga och MSUansvariga träffas. Göteborg, på fredag smäller det!

Jag höll i en telefonkonferens idag med distriktsstyrelsen. Det gick rätt smidigt, även om det är enklare att läsa av personers reaktioner i verkligheten än vad det är via en telefonlur. Vi pratade bland annat om en lokal kampanj som vi ska börja jobba med, en integrationskampanj. Jönköpings län har inte ett stort problem med det här överlag, men vi tycker ändå det är viktigt att belysa problemet. Personer kan känna sig utanför samhället trots att man inte bor i Södertälje eller Rosengård. Under valrörelsen 2006 åkte vi ut till Jönköpings invandrartäta områden vid fåtal tillfällen. Anledningen till att vi inte var där mer var dels att det är ganska svårt att känna sig välkommen när socialdemokraterna kastade godis på oss och skrek Jävla borgarbrackor!, men även för vi egentligen inte hade något bra svar på vad som var tvunget att hända. Vi hade skolan, brotten, vården och jobben. Men, vart tog integrationen vägen? Vi pratade under hela valrörelsen om hur utanförskapet skulle minska, och det gör det. Det är otroligt att se hur många fler personer som har kommit ut i arbetslivet under Alliansens styre än den föregående regeringen.

Dock kvarstår problemet med att få in personer med utländsk härkomst i samhället. Jag har inte det självklara svaret hur vi ska lyckas, men jag hoppas att vi kan finna det. Vår kampanj kommer att utgå från vikten av att arbeta, och att det måste bli enklare att just komma ut på den svenska arbetsmarknaden. Du lär dig inte bra svenska genom att gå till Arbetsförmedlingen för att stämpla a-kassa, eller SFI-kurs (Svenska För Invandrare) där man ofta talar sitt eget språk. När min morfar kom till Sverige på 60-talet var det ingen kurs i svenska som väntade på honom. Det var jobbet som gällde, och där fick han lära sig att kommunicera med arbetskamraterna för att kunna förstå och avancera. Ur många aspekter var det inte bättre förr. Men då hade personerna som kom till Sverige åtminstone en ärlig chans att komma in i samhället genom arbete. På 60-talet frågade man inte efter hur många högskolepoäng du hade skrapat ihop, det bör vi lära oss även idag.